För hundra år sedan fanns allt material till gärdsgårdarna på stället, man behövde inte köpa material. Man hägnade t.o.m. gärdsgårdar i skogen mellan olika fastigheter och då var det vanligt att man högg granar allt eftersom man hägnade för att få trinn och vidjor.
Det liggande materialet (trinn) är i regel av gran idag men vi har i gamla gärdsgårdar som vi hägnar om hittat en. Stavern är av en som är hållbart och klarar sig länge i jorden. Två enestaver kallas för ett hot och avståndet mellan två hot ska vara ungefär en och en halv meter. Den översta trinnan kallas för” nacketrinna” och det ska vara sex hot från nacketrinnan till marken, då är trinnens lutning rätt. Detta kallas på fackspråk för ”sex hots spets”. På vart annat hot ska gärdsgården stöttas med en ”stöstaver” som sätts växelvis på båda sidor.
I moderna gärdgårdar används alltmer ståltråd istället får granvidjor för att binda ihop hotet. En gärdsgård som är bunden med ståltråd anses hålla längre eftersom den blir tätare lagd och inte säckar ihop om en tråd går av. Det brukar den däremot göra om en vidja går av. Vi är inte ensamma om att använda ståltråd idag, det finns till och med de som använder ståltråd och sedan sätter vidjor utanpå!
När vi plockar ned och hägnar om gamla gärdsgårdar brukar vi använda 30% av de gamla gärdsgårdstrinnorna i den nya, bl.a. för att bibehålla lavfloran.
I bondepraktikan kan man läsa att om första snön på förvintern ligger kvar på nacketrinna efter tre dygn så kommer det inte att bli barmark förrän på våren!
Gärdsgårdar av trä ser olika ut i olika delar av landet och är delvis gjorda av olika material. I Småland används en och gran.