De äldsta spåren efter mänsklig aktivitet i Stubbhult är en funnen stenåldersyxa och ett par slagghögar där myrmalm smälts.

Äldsta dokument som namnger byn Stubbhult är från 1450-talet.

Det finns en muntlig uppgift om att det föddes en kvinna samma år som Gustaf Vasa dog (1560). Hon hette Kari Pederssdotter och blev 106 år. Det måste ses som en mycket hög ålder på den tiden.

Stubbhult och Säfshults byar var ett rusthåll till södra Vedbo skvadron nr 37. Värjan och pistolen finns fortfarande kvar. Rusthållets första husar som bodde i torpet Linnekulla tog sig namnet Linderot efter torpnamnet. På senare år var tjänsten som husar vakant, men roten hade fram till 1900 krav på att hålla en häst. En period om året skulle hästen till Eksjö och användes då av en sergeant. De husarer och fotfolk som förr skickades ut i krig kom för det mesta aldrig tillbaka. Men det finns en historia om ett par trumslagare som var med Karl XII vid kalabaliken i Bender och deserterade. De tog sina trummor och använde dem som flytetyg och på så sätt tog de sig ut till ett fartyg. Så kunde de sedan leta sig tillbaka till Sverige. En av trumslagarna var från Knästorp, grannbyn till Stubbhult.

Mangårdsbyggnad till den gård som delades på 1950-talet. Tomten är idag på ENF:s mark. Huset fick nytt liv som enplans sommarstuga på Oknö, Mönsterås.
Fotokopiering: Nicklas Strömberg

Stubbhult tillhörde Tillingeby byalag. På föreningens gård fanns ett torp som hette Sparreholm. Sista torparen hette Per Håkansson och fick gå till Tillingeby för att göra dagsverken. Fågelvägen är det 6,1 km. Med tanke på myrar och sjöar som man fick gå runt så gick man förmodligen 2 mil fram och tillbaka, dessutom skulle det göras ett dagsverke. Han kolade mycket på vintrarna och på ENF:s 80 ha skog känner vi i dag till 11 spisar efter kolarekojor. En koja är för övrigt uppbyggd i anslutning till en av de gamla spisarna.

Nils Nillsson i Knästorp hittade i en byrå ett papper stort som en handflata. Där framgick att Kronan förvärvat gårdarna i Stubbhult på ett orättmätigt sätt. Han inledde en process med Kronan tillsammans med som det står "välädle" fänriken Isak Kraft. De vann mot Kronan och fick tre gårdar. Detta var någon gång på 1750-talet. Nils Nilsson gav sin dotter och sin son var sin gård. Själv bodde han i Knästorp men korta perioder bodde han i den tredje gården i Stubbhult. Han bodde då i en mangårdsbyggnad som stod på exakt samma plats som vår gör idag. Hur mycket av det gamla huset som finns kvar i dag är svårt att säga. Det var för övrigt Nils Nilsson som skänkte en ljuskrona till Målilla kyrka när den byggdes 1821-1824. Ljuskronan finns kvar och man kan läsa inskriptionen: skänkt av Nils Nilsson, Knästorp. Men byn Knästorp är borta sedan 100 år. Den avfolkades helt i slutet av 1800-talet pga. emmigration till Amerika och att arbetet med kolning försvann då masugnsbolaget i Hagelsrum gick i konkurs. Det finns en historia om Nils Nilssons son Carl Nilsson som på 1850-talet byggde den undantagsstuga som fortfarande finns på ENFs mark. I undantaget ingick att han bland annat skulle ha fläsk. Ett år smakade inte fläsket gott. Det visade sig att det kom från en självdöd sugga och fläskbitarna användes som tillhygge i det slagsmål som uppstod om den ranson som Carl Nilsson skulle ha!

Den 10 september 1804 startades storskifte å alla till Tillingeby byalag lydande ägor och det avslutades 1809.

En av gårdarna ägdes i mitten av 1860 av en som hette Lasse. Något efternamn känner vi inte till. 1865 upptäckte Lasse att hustrun var otrogen med drängen. Det tog Lasse mycket hårt. En dag hittades Lasse några hundratals meter från gården. Han låg i en bergsskreva intill Hyltavägen och han hade försökt ta livet av sig. Med en rakkniv skulle han skära av sig halspulsådern men misslyckades och skar av sig luftstrupen. Lasse var vid liv och andades snörvlande med den avskurna luftstrupen. När han skulle bäras hem försökte han hålla sig kvar med att klamra sig fast i några enar. Det påstods att enarna dog kort där efter. Lasse lades på logen i väntan på att läkare från Högsby tillkallades. När läkaren kom var Lasse död. Platsen kallas än i dag för "skärihäl" -backen. En liten backeknek på vägen mot Hyltan där Bränsjötorpets och ENFs skogsskifter möts.

På 1860-talet styckades en av gårdarna genom arvsskifte och det var då totalt fem gårdar i byn. 1890 revs mangårdsbyggnaden på den gård som Lars Larsson ägde. Det fanns på gården ett torp som kallades för Bränsjötorpet. Där byggdes en ny mangårdsbyggnad upp och då användes så mycket som var dugligt av den byggnad som revs i Stubbhult. På 1950-talet såldes en av gårdarna till Lantbruksnämnden. Under fyra år arrenderade de andra bönderna delar av inägomarken. När det kom en intresserad köpare tog de fyra bönderna kontakt med Lantbruksnämnden. De fick förtur och gården styckades upp och lades till de andra gårdarna. Det gjordes en ändring av skiften så att de olika gårdarna fick mera sammanhängande arealer. Då fick Stubbhult 1:15 den gård som ENF i dag äger sitt nuvarande utseende. Bland annat ingår nu alla gamla hustomter.

På 1870-talet var ett en familj på väg från Långershult i Vena socken (ca en mil från Stubbhult) för att fira jul i Stubbhult. De hade gått den dryga milen och var endast 100 meter från huset där kalaset skulle vara. Då de skulle passera "gatbäcken" bar det sig inte bättre än att kvinnan som bar en bunke med förning i form av ostkaka snubblade, hon ramlade omkull och körde armbågen rakt i bunken med ostkaka! Det sägs att ostkakan snyggades till så gott det gick och att den förtärdes på kalaset.

Under århundradens lopp har byn förändrats. Ladugårdar och mangårdsbyggnader har haft olika lägen och även bygatan. Idag finns bara två gårdar kvar i Stubbhult efter sam-manslagningar. Gården Brännsjötorpet tillhör också byn men byggnaderna ligger inte i bykärnan längre.

År 2000 den 30 maj överlät Ingvar Jonsson som gåva sin gård till ENF. Hans önskan var att inägomarken skall hållas öppen och drivas småskaligt. Även skogen skall skötas på ett småskaligt sätt.

Arne Ljungberg med hjälp av Ingvar Jonsson